Kapitel 20

::::: :::::

Felix stod i mitten av pundarkön och verkade för upptagen av att titta på kvällshimlen för att notera de nyanlända. Lars hade föreställt sig många scenarier där de återsåg varandra, men det här var inte ett av dem. Jobbade Felix för Tarmvred? Var han en av de som gjorde vad som helst för en fix utan att bry sig om vilka han skadade? Lars försökte skaka bort tanken, ville inte tro på det.
   'Vad gör du här?' frågade han och gick fram till Felix som förvånat såg på sin gamla skyddsling.
   'Men ta honom då för satan!' skrek Geggan och försökte slita sig från Hannelis grepp.
   Skräcken som blixtrade till i Felix ansikte fick Lars att skjuta fram handen och gripa tag i hans skjortärm. Det blåblommiga tyget var silkigt mellan fingrarna och knycklades motvilligt ihop i hans hand, som om det inte kunde vänta på att få veckla ut sig igen.
   'Ta hit honom,' sa Geggan bestämt.
   De andra i kön såg misstänksamt på dem och flera verkade vara på väg att säga något.
   'Käften!' skrek Geggan preventivt. 'Det rör inte er. Så här går det om någon försöker blåsa oss.'
   'Vad då blåsa,' stammade Felix. 'Jag har inte...'
   'Käften sa jag!'
   Geggan tystnade efter att Greta lagt en hand på hans axel.
   'Nu tar vi det från början,' sa hon och spände ögonen i Felix. 'Du sa att MC Tarmvred kidnappade dig kvällen då Lars blev mördad.'
   'Gjorde jag?' frågade Felix osäkert.
   'Ja, det gjorde du,' sa Lars.
   'Okej, jag kanske fick det att låta som att Tarmvred var inblandade, men det var innan jag visste att ni kände till dem.'
   'Så det var en lögn?' frågade Lars.
   'Det var en lögn!' ekade Geggan.
   'Kanske inte?' svarade Felix undflyende. 
   'Ge dig nu,' sa Greta. 'Vi vet kopplingen till Eerika, vi har pratat med Camilla.'
   'Har ni?' Felix såg förvånat på dem och skyndade sig att fortsätta. 'Allt var Eerikas fel, det var hennes idé. Jag sa nej, men hon vägrade lyssna. Hon... det var hon som dödade dig. Jag försökte stoppa henne, men hon var starkare. Jag vågade inte, jag var rädd...'
   'Du var rädd?' spottade Geggan ur sig. 'Vet du vad du kostat oss, bara för att du var rädd? Vi kallar in över trehundra jävla mannar till ingen nytta. Hela bufferten blåst, det kommer ta månader att betala dem!'
   Två spökknuttar med varsitt dussin pundare kring sig dök upp och såg sig förvirrat om. Geggan suckade frustrerat mellan sammanbitna tänder och sparkade till Felix så han nästan snurrade ett varv runt Lars arm. Hanneli lyfte lugnt upp Geggan i luften och höll honom bort från de andra. Trots att Felix inte haft något att sätta emot Geggans attack hade det inte krävts någon ansträngning för Lars att hålla honom kvar. Geggan var nog inte så stark som han utstrålade, MC-klubben var kanske mer beroende av sina pundare än Lars trott. 
   'Geggan!' utbrast den ene spökknutten. 'Vad är det som händer?'
   'Ingenting! Det var ett jävla falsklarm, inget mer. Sprid det till alla. Och den här...' Geggan famlade efter ord och pekade på Felix. 'Den här grälla lilla lusen är portad från alla våra verksamheter.'
   'Alla?' frågade spökknutten skeptiskt.
   'Alla! Han ska inte ha nått, ingen-jävla-ting. Stick iväg nu så vi kommer ur den här skiten.'
   'Är du okej?' frågade spökknutten försiktigt och sneglade på Hanneli som fortfarande höll fast Geggan. 
   'Ja, för i helvete, måste jag sparka iväg er? Dra nu!'
   'Okej, okej,' muttrade spökknutten och de båda grupperna försvann igen.
   'Det gäller er också!' skrek Geggan och stirrade på pundarkön.
   Det tog bara några sekunder, sen var de ensamma vid den öde pizzerian.
   'Är du färdig?' frågade Greta lugnt.
   'Om jag bara kunde vrida nacken av...' muttrade Geggan och suckade ljudligt. 'Ja, jag är färdig.'
   'Bra.' Greta gick fram till Felix. 'Nu tar vi det här en gång till, en sista gång. Vad var det som hände dig och Lars?'
   'Okej,' sa Felix och slickade sig om läpparna. 'Det var Eerika. Hon... hon sa att det vore bäst om Lars tackade nej till chefsjobbet han skulle bli erbjuden. Jag vägrade, men när hon stod på sig sa jag att det skulle kosta. Annars skulle jag gå till Ruth med alltihop.'
   'Ruth?' frågade Greta.
   'Chefens följeslagare,' fyllde Lars i. 'Men du gjorde inte det?'
   'Nej, Eerika backade efter det, så jag tänkte att det bara var en bluff. Men sen dök hon upp vid hamnkrogen och följde med i bilen. Hon höll fast mig, hon var så stark. Det... det var inget jag kunde göra.'
   'Och Camilla?'
   'Jag vet inte, jag såg henne aldrig. Eerika måste ha fixat det i förväg, hon höll mig fången tills det var över.'
   'Så det hade inget med MC-klubben att göra?'
   'Nej, jag hittade på det för att göra det trovärdigare.'
   'Men varför sa du inget från början?'
   Jag... jag skämdes. Skämdes över att vara så svag, att inte kunna skydda dig. Jag ville lägga det bakom oss, inte tänka på det. Men när ni började nysta i det var det för sent att säga något. Jag hoppades bara att det skulle rinna ut i sanden så vi kunde gå vidare.'
   'På så vis,' sa Greta eftertänksamt. 'Jag tror vi behöver prata med Eerika.'
   'Hade ni inte redan gjort det?' frågade Felix.
   'Nej,' sa Lars. 'Men det är dags nu.'
   'Äntligen,' sa Hanneli. 'Var tror du hon är?'
   'Jag vet inte,' sa Lars. 'Om nu inte Tarmvred höll Felix, om de inte ens var inblandade, så gömmer hon sig nog inte hos dem.'
   'Jag sa ju det,' sa Geggan triumferande.
   'Hon håller sig nog bara borta,' sa Greta. 'Eller så gömmer hon sig hemma i någon garderob. Hon låter som Bogeyman-typen.'
   'Vi behöver vittnen,' sa Lars. 'Vi tar henne på jobbet, Eerika skulle aldrig lämna Lisa-Maria ensam där. Och om hon drar kan vi i alla fall berätta för Ruth och de andra vad hon gjort.'
   'Låter bra,' sa Greta och Hanneli i munnen på varandra och skrattade till.
   Felix skruvade på sig men sa inget. Lars kom på att han fortfarande höll i sin forne följeslagare och släppte taget. Skjortärmen återgick med ens till sitt normala utseende utan spår efter hans fingrar.
   'Vad gör vi med han här?' frågade Hanneli och och skakade lite lätt på Geggan som för att visa vem hon pratade om. 'Tar vi honom med oss?'
   Greta korsade armarna på bröstet och la huvudet på sned.
   'För en gångs skull verkar han och hans anhang inte inblandade. Jag vet inte om det ger något att ha honom med.'
   'För en gångs skull...' muttrade Geggan men verkade inte motsätta sig.
   Lars nickade instämmande.
   'Det ökar ju inte direkt vår trovärdighet att släpa på en tungt kriminell.'
   'Låt honom löpa,' sa Greta och vände sig till Geggan. 'På återseende.'
   Hanneli släppte sitt grepp. Geggan sträckte på sig och rättade till kläderna, även fast det inte gjorde någon skillnad.
   'Inte om jag ser er först,' sa han med ett svagt leende och försvann.
   'Sen hade jag ingen större lust att visa honom var jag jobbade,' sa Lars. 'Om han nu inte redan visste.'
   'Klokt,' sa Greta. 'Men vi gör nog säkrast att sticka innan han kommer tillbaka.'
   'Ska vi ge Eerika natten att våndas, och hoppa direkt till morgonen?' frågade Hanneli.
   'Lika bra.' Lars fattade de andras händer och tog ett steg. 


De kom fram i kontorets fikarum lagom till niomackan. Både levande och döda trängdes sinsemellan för att få del av frallor och pålägg. Andarna såg förvånat på de nytillkomna.
   'Lars?' Ruth började gå dem till mötes, men stannade halvvägs för att inte tappa kontakten med sin skyddsling. 'Och Felix – hade inte du blivit kidnappad?'
   'Nej,' sa Lars innan Felix hann svara. 'Det var ett missförstånd. Är Eerika här?'
   'Ja, hon är med Lisa-Maria.' Ruth pekade mot kontorslandskapet. 'Det var något mejl hon skulle bli klar med.'
   Lars försökte bortse från allas blickar och lämnade fikarummet. Det öppna kontorslandskapet kändes främmande trots att det var mindre än en vecka sedan han arbetat där. Lisa-Maria satt ensam vid sitt skrivbord, Eerika syntes inte till någonstans.
   'Märkligt,' sa Ruth som kom upp bredvid honom. 'Hon var här nyss.'
   Lars ställde sig bakom Lisa-Maria och höll fram handen utan att röra vid henne.
   'Eerika!' ropade han. 'Kom fram nu, vi vet att du är här. Du gör det bara värre för dig själv, Felix har berättat allt.'
   'Han ljuger!' 
   Eerika tittade fram ur skåpet bredvid Lisa-Marias arbetsplats. Hanneli gjorde ett utfall mot henne, men innan hon hunnit fram var Eerika borta.
   'Rör mig inte!' kom det från andra sidan rummet där hon nu stod. 'Och inte henne heller.'
   'Okej,' sa Lars och drog tillbaka armen. 'Ingen ska röra någon.'
   Han gav Hanneli en bestämd blick som fick henne att sucka och skaka på huvudet.
   'Vi vill bara prata,' fortsatte han. 'Vi vill bara förstå.'
   'Vad då förstå?' frågade Eerika och flackade med blicken i Ruths riktning. 'Ni trakasserar mig och Lisa-Maria, vad finns det att förstå med det?'
   Bakom dem hörde Lars viskningar från kollegornas andar som följt efter, men han släppte inte Eerika med blicken. 
   'Ge dig nu,' sa han, 'vi vet vad...'
   'Akta er!' avbröt Eerika och viftade med ena handen när Lisa-Maria gjorde en ansats att resa sig. 'Rör henne inte, släpp fram henne.'
   Lars och de andra klev åt sidan så ingen av dem nuddade Lisa-Maria när hon gick mot fikarummet.
   'Eerika,' sa Ruth med eftertryck i rösten. 'Är det sant som de säger, var du inblandad i Lars död?'
   Eerika flackade med blicken och såg ut som hon skulle börja vibrera av obeslutsamhet. 
   'Ne... j... fa-an! Det var inte meningen att det skulle bli så här.'
   'Inte meningen?' frågade Hanneli. 'Inte meningen att han skulle dö, eller att du skulle bli påkommen?'
   'Ingetdera, både ock. Det var inte så här det var tänkt.'
   'Och hur hade du tänkt att det skulle gått till?' frågade Lars.
   'Att du bara tackade nej till tjänsten, så Lisa-Maria fick en liten skjuts i karriären.'
   'Men när Felix vägrade så dödade du mig istället?'
   'Va? Tror ni att jag har... Det var Felix som dödade dig!'
   Lars öppnade munnen för att opponera sig, men i samma stund var det som att en hel hög nya pusselbitar dykt upp.
   'Nej du, lilla gubben,' sa Greta. 'Du får allt stanna kvar här.'
   Lars vände sig om och såg hur Greta höll tag i Felix arm.
   'Det var inte jag,' sa Felix snabbt. 'Hon ljuger!'
   'Det gör jag inte alls!'
   'Eerika,' sa Greta lugnt. 'Jag tror det är bäst om du berättar allt som hände, från början.'
   'Okej,' sa Eerika och samlade sig. 'Jag har inte dödat någon. Det hela började med att vi, jag och Felix, pratade om den nya gruppen som skulle bildas. Då kom det fram att både Lars och Lisa-Maria var kandidater till chefstjänsten. Så vi kom fram till att det vore onödigt att konkurrera, utan bättre om bara en sökte.'
   'Pyttsan,' avbröt Felix. 'Du hotade med att gadda ihop alla de andra mot Lars om han fick tjänsten.'
   Eerikas blick vandrade bland åskådarna, men ingenstans verkade hon finna det stöd hon sökte.
   'Okej, jag kanske gick ut lite hårt, men det var din idé att döda honom.'
   'Var det inte!'
   'Det var det visst! Dagen efter vårt samtal kom Felix till mig med förslaget att ha ihjäl Lars. Jag blev såklart chockad av blotta tanken.'
   Eerika log urskuldande mot Rut, men när Felix grymtade till skyndade hon sig att fortsätta.
   'Jag visade det kanske inte utåt, men jag var chockad likväl. Att ens tänka tanken att ha ihjäl sin skyddsling.'
   'Men ändå gick du med på förslaget?' påpekade Greta.
   'Jag trodde väl inte att han skulle göra det.'
   'Trots det drillade du Camilla att ta hand om Lars?'
   'Om Felix nu gjorde det vore det ju dumt att förspilla chansen.' 
   'Felix.' Greta vände honom mot sig och såg in i hans ögon. 'Stämmer det hon säger?'
   'Nej?' försökte Felix, men den lilla sturskhet han uppbådat smälte snabbt undan och han slog ner blicken.
   'Tänkte väl det,' sa Greta och återgick till Eerika. 'Fortsätt. Hade han någon anledning?'
   'Han sa att han var trött på Lars, att han ville börja om. En fresh start.'
   'Vad hade jag gjort dig?' Lars såg på Felix. 
   'Du hade inte gjort någonting,' utbrast Felix, 'det var det som var problemet! Du hade blivit så förbannat tråkig de senaste åren, jag stod inte ut längre.'
   'Och därför var du tvungen att döda mig?'
   'Att bara lämna sin skyddsling ser inte bra ut,' sa Greta. 'Inte om han ville ha chans på en ny. Men om det hände en olycka...'
   'Ingen skulle behöva få veta,' sa Felix. 'Jag ville bara få börja på ny kula. Vara ung och vild igen.'
   'Ånej,' sa Eerika. 'Det räckte inte med att börja om, du skulle komma upp dig också. Hans pris var att jag skulle gå i god för honom till de finare rummen. Han skulle ha en skyddsling från societeten.'
   'Du lovade att hjälpa mig, men när jag gjort mitt så blånekade du!'
   'Vad skulle jag göra? Du är ett monster, det skulle aldrig gått.' 
   'Var det därför du kom tillbaka,' frågade Lars, 'för att ha en hållhake på henne?'
   'Jag behövde några extra kort på hand. Det var ju aldrig meningen att du ens skulle få reda på det, än mindre börja gräva runt bland skiten.'
   'Om jag påstår,' sa Greta, 'att det här inte är första gången du har haft ihjäl en skyddsling för att få börja om, vad säger du då?'
    Felix muttrade något ohörbart med blicken i golvet. Ju mer Lars fick veta om sin gamle följeslagare, desto längre från honom kände han sig. Hur mycket av hans liv hade påverkats av Felix egoism?
   'Vad vill du göra med honom?' frågade Greta. 
   'Inget,' suckade Lars. 'Det finns inget vi kan göra, och jag vill inte behöva se honom.'
   'Det skulle inte skada att berätta för Skolstyrelsen om vad som hänt,' sa Greta. 'Så han inte fördärvar fler liv. Och det finns en polis jag skulle vilja prata med.'
   Lars ryckte på axlarna. Han ville inte tänka på Felix.
   'Hon då?' frågade Hanneli stridslystet. 
   'Jag har ju inte gjort något!' utropade Eerika.
   'Du har manipulerat en chefstillsättning,' sa Ruth med saklig kyla. 'Du har hotat dina medandar samt konspirerat mot och bidragit till en kollegas död. Det. Är. Verkligen. Något.'
   'Och jag tror inte det är det enda du kommer hitta om du gräver lite djupare,' sa Greta med ett litet leende.
   'Vi får väl se,' svarade Ruth sammanbitet.
   Eerika såg ut att sjunka ihop där hon stod.
   'Om inte annat,' sa Lars, 'tror jag det vore bra för Lisa-Maria om Eerika släppte lite på tyglarna. Låt henne leva det liv hon vill.'
   'Jag ska verka för det,' sa Ruth. 'Det lovar jag.'
   'Och vi kommer titta till henne,' sa Hanneli och log mot Eerika. 'Så det är bäst att du sköter dig.'
   'Är vi klara här?' frågade Greta.
   'Jag tror det,' svarade Lars som kände sig helt färdig.
   'Lika bra att dra med honom till Skolstyrelsen direkt.'
   'Alltså,' sa Lars, 'jag vet inte om jag fixar att vara i närheten av honom.'
   'Det är lugnt,' sa Greta. 'Vi ordnar det.'
   'Absolut,' sa Hanneli. 'Var ska vi ses?'
   'Alltså,' sa Lars igen, samtidigt som en tanke började formuleras. 'Jag tror jag haft nog äventyr för ett tag. Och så vill jag inte stå i vägen för vad det nu är ni har tillsammans.'
   Greta och Hanneli såg på varandra och log.
   'Nu...' började Felix, men Greta tryckte in honom i väggen så det inte gick att höra vad han sa.
   'Det är inte det att vi inte vill ha med dig...' började Hanneli trevande.
   '...men det skulle inte skada att vi delar på oss,' fortsatte Greta. 'För allas bästa.'
   'Var ska du ta vägen?' skyndade sig Hanneli att tillägga.
   'Jag tänkte att det där med att ha en skyddsling nog skulle passa mig,' sa Lars långsamt. 'Och jag tänkte fråga om det var okej med dig ifall jag...'
   Hanneli kastade sig om hans hals och gav honom en tät kram.
   'Såklart! Ta hand om Anna åt mig, jag kan inte tänka mig någon bättre för henne.'
   'Vi får se vad hon tycker,' sa Lars lättat. 'Och Karin. Men då vet ni var jag är om ni vill hälsa på.'
   'Absolut!' Hanneli släppte taget och gav honom en puss på kinden. 'Mig slipper ni inte så lätt.'
  Greta höll fram handen mot Lars, men den här gången var det bara för att skaka hans. Hon gav honom ett leende, släppte taget och fattade Hannelis hand. Med blicken på den andra försvann de, och tog Felix med sig. 
   Det var vemodigt att se dem försvinna, men som Greta sagt var det nog bäst för alla. Lars behövde en nystart och lägga allt det här bakom sig. Och de skulle ses igen. Han ignorerade blickarna från Eerika och resten av kollegornas andar, nickade mot Ruth och tog ett steg till Enskedeskolan.

– F I N –

Kommentera